Det är inte själva delen att yttra mig, att få fram tonerna på tungan som skrämmer mig. Det är mer den delen med om ingen lyssnar, om ingen bryr sig om mina ord som får mig att tveka. Att jag så ofta snubblar på orden gör det inte heller lättare och att jag uttrycker mig klumpigt händer alldeles för ofta. Men ibland kan det hända att jag pratar på, men det händer bara när det är folk som jag känner mig bekväm med fast innerst inne finns en tanke på rädslan kvar. Sen händer det att jag pratar på av osäkerhet men då har orden som kommer ut inte någon större betydelse. Så jag pratar, men antingen för mycket eller för lite då man bara hittar mellantinget när man inte fruktar det. Så även om det skrämmer mig så gör jag det, precis som när du hoppar ner i vattnet från en hög höjd. Du vågar språnget och kanske känner dig skräckslagen under tiden men när du väl är åvan ytan igen så känner du dig nöjd med dig själv. Att du vågade övervinna skräcken. Men ändå nästa gång du står där uppe och ska hoppa igen, så tvekar du. Så själva delen med att prata är inte den som skrämmer mig mest, utan just allt det där som hör till.
